snöga

From Old Swedish snøgha, a parallel form to snioa (“to snow”) with an epenthetic hiatus-filling -g-, cf. the -g in stuga, loge, mogen, trogen, redobogen and roga.

• IPA^(key): /²snøːɡa/
• Rhymes: -²øːɡa

snöga (present snögar, preterite snögade, supine snögat, imperative snöga)

1. (dated, dialectal) Alternative form of snöa (“to snow”)
   • 1790, Carl Michael Bellman, Fredmans epistel n:o 42:

     Vargar tjuta öfver alt, ren det snögar och blir kallt.

     Wolves howl everywhere, already it is snowing and getting cold.

   • 1797, Märta Helena Reenstierna, Årstadagboken:

     Hela natten och efven i dag Snögade mycket.

     All night and also today it snowed a lot.

   • 1818, Jöns Jacob Berzelius, Reseanteckningar‎:

     Nu kom jag att kasta ögat utåt gatan och se — det begynner snöga.

     I happened to cast my eye on the street and saw – it has started to snow.

   • 1829, Esaias Tegnér, Vid Magister-promotionen i Lund‎:

     Plöja i pannan, och snöga i håret, och snöga i hjertat.

     Ploughing in my forehead, snowing in my hair, and snowing in my heart.

   • 1886, Nils Linder, Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift‎:

     I öfverensstämmelse med uttalet skrifves dock numera roa (icke »roga») och snöa (hällre än »snöga»).

     According to the pronunciation, it is now written roa (not “roga”) and snöa (rather than “snöga”).

   • 1905, Verner von Heidenstam, Folke Filbyter:

     Då skall du sluta att gå på jakt mer under vintern, Inge, så att det får snöga.

     Then you should stop hunting during the winter, Inge, so that it can snow.

• snöa in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)