stånga

See also: stanga, stänga, and štanga

Swedish

Etymology

From Old Swedish stanga.

Verb

stånga (present stångar, preterite stångade, supine stångat, imperative stånga)

  1. to butt (strike with horns or the head)
  2. (passive) to repeatedly butt or have a tendency to butt
    Getterna stångades
    The goats were butting
    Se upp! Geten stångas.
    Be careful! The goat tends to butt.

Conjugation
Conjugation of stånga (weak)
Active Passive
Infinitive stånga stångas
Supine stångat stångats
Imperative stånga —
Imper. plural1 stången —
Present Past Present Past
Indicative stångar stångade stångas stångades
Ind. plural1 stånga stångade stångas stångades
Subjunctive2 stånge stångade stånges stångades
Participles
Present participle stångande
Past participle stångad
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

References

Anagrams
This article is issued from Wiktionary. The text is licensed under Creative Commons - Attribution - Sharealike. Additional terms may apply for the media files.